Längtandes

Trots att mina barn är energiska, busiga, otåliga och helt otroligt jobbiga ibland så längtar jag efter dem på dagarna. Jag längtar efter snusiga nackar, lena kinder, kladdiga små pussar och små gosiga kramar. Efter leendet på deras läppar och i deras ögon. Deras lena fina hår. Deras roliga uttryck och deras glada rop.

Ibland när jag börjar tidigt och kommer hem sent så hinner jag inte träffa dem, ibland två dagar i rad, då är längtan extra stor. När jag gör något själv så slutar det alltid med att jag längtar efter dem, min familj, mina barn.

Mina fina barn. Mina söta barn. Mina älsklingar.

När man hämtar Anton på dagis blir han alltid så glad att han springer så fort att han nästan ramlar. Med sprättande ben. Edvin kommer alltid efter och skall visa vad han leker med. Sedan busar han lite med en som om att han inte vill följa med, men sen kommer han. Alma springer fram och kramas och tjoar "Min mamma!!!"

Sådan mamma är jag, som längtar efter mina barn. Även om vi inte är borta länge så längtar jag tills man ses igen.

Vi diskuterade detta på jobbet en dag. De andra mammorna längtade inte hem. Egentligen skulle jag se mig som en sådan mamma, men det är jag inte, för jag längtar verkligen efter mina barn.