Nu är Anton feberfri. Nu är det bara Alma som verkar bli hostig, iaf på nätterna. Vi får se hur det utvecklar sig.

Anton har gnällt sig igenom nätterna nu när han haft feber. Mycket jobbigt för mamman och pappan. Vi känner oss lite trötta. Fast jag känner mig inte speciellt optimistisk för han håller på att få tänder också. Edvins tänder på övervåningen är synliga nu, men bara lite ute. Antons är inte ens synliga än...

Det finns ett program på tv som handlar om familjer med många barn. Där är en familj som hade två barn och sen fick trillingar. En familj har 8 barn, varav 3 par tvillingar på raken. En familj har 10 barn.

Mamman i 10-barns familjen har sammanlagt varit gravid i 7 år! Fattar ni?

Jag tycker lite synd om trillingfamiljen. De var en normal familj med två barn och ville bara ha ett till, så blev det tre. Alltså, jag tycker bara synd om dem för det opraktiska det medför med att ha tre lika gamla bebisar. Det blir ju snurr på tillvaron när man får flera samtidigt men man klarar ju det.

De andra familjerna har ju valt att ha många barn. Och därmed (tycker jag) accepterat det opraktiska.

Alltså det blir ju väldigt komplicerat att ha så många barn. Både barn och föräldrar får ju anpassa sig. Själv hade jag nog haft ständig ångest, eller nä jag hade också anpassat mig, men i mitt liv som 3-barnsmamma så tänker jag att de andra mammorna borde ha ständig ångest och aldrig räcka till. Undra om egentid för barnen finns i deras värld, eller ens egentid för sig själv.

Nä, det är ingenting för mig. Jag är glad för de 3 jag har och känner mig rätt nöjd. För tänk om man blir sugen på ett fjärde och det blir tvillingar igen. God.

Mycket intressant att se iaf. När man ser det programmet så kanske ingenting borde vara svårt och jobbigt för oss. Men så är det ju inte. Vi tycker ju att vissa saker är jobbiga och vi känner oss ofta en man kort. Jag skulle aldrig åka till badhuset med mina barn, själv. Minst en vuxen till varje barn, för ingen av dem kan ju simma. Jag har inte ens varit och handlat med alla 3 barnen själv.

Nu fick jag sluta filosofera för ett av mina barn vaknade. Jag tror nog inte nån av de mammorna har tid att blogga, undra om det ens har tid att följa ett program på tv. Alla är vi olika och även om jag älskar mina barn så vill jag inte att de skall ta över mig fullständigt.