För precis två år sedan var vi på sjukhuset med två nyfödda bebisar. Den ena såg ut som en tjock kines och kunde knappt öppna ögonen. Den andra var bara pytteliten och hade chickenlegs.
De åt ca 5 ml åt gången. (Kommentar från mamman: Nästan lika mycket som alvedonen de slukat under veckan som gått)
Anton och Edvin. Edvin och Anton. Mammas gullefjun.
Dessa två personligheter, så olika, så härligt goa. Vad skulle vi gjort utan dem? Då skulle vi inte fått några blöta pussar eller kladdiga kramar. Inga små buspojkar skulle tittat på en för att se om man såg deras bus och sen ge en världens flin med små vita tänder.
Vi sjöng Ja må de leva vid kvällsmaten. Va stolta de var. De visste att de var de som var föremålen för sången. Dessa små liv.
Febern verkar ha släppt oss lite men det blir fortsatt vab denna vecka för att komma ikapp med hälsan. Blir vi friska skall det vara kalas på lördag.
1 kommentar:
hipp hurra!
Skicka en kommentar