Inte kul

Alma är fortfarande lite dålig. Ingen feber men hon har diarré och är jättetrött. Sover mycket mer än vad hon brukar. Och så skrattar hon inte, leker inte utan bara står och hänger på mig, eller vill vara i mitt knä, eller på min arm. Hon säger inte heller så mycket. Hon ser trött ut.
Jag vet inte riktigt vad jag skall göra med henne. Hon äter ju, men inte alls på samma sätt som innan. Och inte lika mycket.

Det här är nog det värsta med att ha barn. När de blir sjuka. Speciellt när man bor i ett annat land. Visst har de sjukvård här oxå, men jag kan ju inte språket. Och visst kan jag prata engelska men de kanske inte läkarna kan. Och det hjälper ju inte att man har vårdfobi... Och att Kay är på affärsresa och inte ens är i landet...

Nä, det är jobbigt just nu. Och jag vill bara åka hem men jag är ju hemma :-( Jag orkar inte och då kommer den lilla gosisen fram och jag måste orka för hennes skull. Eller självklart orkar jag för henne, jag ger ju allt för henne. Och vi klarar detta. Hon är ju bara magsjuk men hur skall jag få bukt på den? Och hur är man säker på att det inte är nåt annat?

Jag vet inte. Jag vill att Kay skall komma hem. Han kommer ju imorrn så det är ju ingen evighet direkt, men det känns så. Hela denna veckan känns som en evighet och man kommer aldrig ur den. Och hur känns det för Almisen då? Hon vet inte vad som händer utan ler sådär lite med underläppen instoppad och vill bara bli buren. Eller klättra på mamma, bättre finns inte just nu...

Min lilla älskling, kan du inte bara bli bra igen.....

Kram