Sista mars

Va dålig på blogging jag har varit i mars! Vidhåller dock att mars är en skitmånad. Tur att den tar slut nu och lämnar rum för april april din dumma sill!

Nu är vi friska igen. Barnen på dagis. Ett smärre kaos har uppstått då vi har varit på föräldramöte och fått reda på dagisplaner inför hösten. Inte så skojigt för den här familjen. Som jag hade förväntat mig får pojkarna byta avdelning och flytta från den ordinarie skolan till en paviljong, läs barack om ni vill. På Almas avdelning förväntas de bli 25 barn. Jag oroar mig redan för hur det blir nästnästa höst när hon börjar förskoleklass. Hur  många barn får det plats liksom? Mycket dålig planering av stadsdelen. Tänkte de att det skulle flytta in barn i detta HELT nybyggda område med säkert 100 fristående hus, x antal bostadsrätter och x antal hyresrätter?

På dagiset idag går det 32 stycken 06:or (om jag räknat rätt). Dock tillhör inte alla "vår" skola och kommer därför börja förskoleklass i annan skola. Detta kanske är 10 stycken, så då är det 22 barn kvar. Bara på vår gata finns det minst 4 andra 06:or som inte går på Almas dagis idag och således skall börja där till förskoleklassen. Det blir 26 barn. På ett annat barns gata finns det 2 stycken, då är vi uppe i 28. Hür många barn får det plats i en förskoleklass? Eller skolklass?

Kanske inte skall ta ut så mycket i förskott, är ju ändå ett år kvar, men jag tror inte kommunen fixar detta på ett bra sätt. Och blir därför orolig. Det kommer vara samma visa för pojkarna sedan. 2008 var ett populärt barnår i detta området också.

Trist.

Barnen är väldigt trötta nuförtiden. Alma skrek hysteriskt i 45 minuter då allt gick fel. Någon tog hennes penna, ritade på hennes teckning. Till slut visst hon inte ens varför hon var ledsen. Eller arg kanske då det ingick väldigt hårda stampningar i golvet... Så ni med små barn, tro inte det blir bättre när de nästan är 5...

Sedan skrev Edvin lite också. Kanske i 15 minuter. Han grät mer och ojade sig över något som jag inte förstod. Det  var något med att han inte ville sitta på sin stol och att jag absolut inte fick putta in den så han nådde bordet.

Bara Anton som satt fint på sin plats, och retade de andra i sina hysteriska utbrott. Allt för att förvärra situationen. Så är han gullängeln.

Efter middag fick vi iaf på pyjamas och kunde pussas och kramas vid nattinatti. Då var alla glada igen och säkert lättade över att äntligen få sova...