Idag är det ett år sedan som Sebastian gick bort från oss. Jag gråter fortfarande lika mycket. Det gör fortfarande ont. Jag önskar jag hade fått chansen att visa honom att jag fanns där. Att vi hade stöttat honom no matter what. Att vi hade lyft honom. Att vi hade varit där för honom. Jag undrar om det hade gjort skillnad.
Jag saknar honom. Jag tänker på honom varje dag. Påminns fortfarande av små saker. Den fina killen som fick ett alldeles för kort liv. Livet som vi inte skall ta för givet. Livet som är skört och måste vårdas väl. Livet som vi lever. Livet.
Älskade Sebastian. Jag önskar annorlunda men vet att det är orimligt. Jag önskar ändå. Du förändrade oss. Du förändrade vårt liv.
Jag minns den lilla Sebastian. En liten busig pojke. Duktig. Som påminner om mina egna. Jag minns den unga mannen. Den fina killen. På väg in till vuxenlivet.
Du är här bland oss, hela tiden. Du är saknad.
1 kommentar:
Du skriver så fint. Det är smärtsamt när människor dör för tidigt och det lämnar så många frågor utan svar. Men han finns kvar i mångas minnen. Kram.
Skicka en kommentar